April 16, 2014
DIG jazz
http://www.digjazz.se/Diggat.GoranKajfes.html
Med en speltid som varar nära nog två och en halv timme visar detta nya dubbelalbum på hela bredden i den musik kvintetten Oddjob utvecklat fram sedan starten 1997.
Resan fram till idag har tidigare genererat sex album – tre på Amigo, två på ACT och så förra årets Grammisvinnande barnskiva Jazzoo på etiketten Headspin. För att inte tala om ett oräkneligt antal liveframträdanden, av vilka två inspelade 2008 respektive 2010 på Moments Club i Bremen fångats upp här.
Musiken är en mustig mix av de referenssignaler som Oddjob under årens lopp skickat ut: Miles Davis fusion av jazz och rock från Bitches Brew och framåt, Horace Silvers souljazz, electronica, psykedelia, filmmusik och inte minst funk i alla dess former.
På den första skivan från 2008 får bandet sträcka ut i sju låtar hämtade från albumen Oddjob, Koyo, Luma och Suma, och inte minst i den över 25 minuter långa hopkokningen av Kraftwerks repetitiva opus Man Machine med låtarna Lim och Nostradamus. Här småkokar musiken på en jämn och hög låga rakt igenom.
Den andra skivan är mer varierad och knyter i hög grad an till Oddjobs maffiga Clintanplatta med musik av bland andra Lalo Schifrin, Lennie Niehaus och Ennio Morricone. Av tretton låtar här är nio hämtade från albumet Clint; däribland Hang ’Em High, Magnum Force, Pale Rider och Where Eagles Dare.
Både samspelet musikerna emellan och de individuella insatser som här ges stort utrymme håller högsta klass, och de omväxlingar mellan instrument som är legio bidrar definitivt till förnöjelsen.
Goran Kajfes spelar förutom trumpet - med och utan elförstärkning - även glockenspiel och sjunger. Per ”Ruskträsk” Johansson alternerar mellan altsax, barytonsax, klarinett, basklarinett och piccolo, medan Daniel Karlsson gör detsamma mellan piano, elpiano, orgel och synt. Peter Forss använder såväl akustisk bas som elbas och syntbas, och Janne Robertsson hanterar såväl trummor som allehanda slagverk.
Med Live in Bremen har Oddjob levererat vad som lika gärna, och mycket väl, skulle kunna vara ett Best of-album.