Dialogues with Scriabin Davor Kajfeš

Den kreativa dialogen med musikhistorien är en väsentlig del av den klassiska traditionen. Genom omformulerandet av klangspråkets förutsättningar och sökandet efter oväntade ingångar i det välbekanta, hålls musiken vid liv. I vissa tider har också mer improvisatoriska förhållningssätt varit framträdande. Det gäller till exempel det tidiga 1900-talets virtuospianister som tog sig betydligt större friheter med Beethoven, Chopin och Schumann än vi i dag är vana vid. Men vad händer när improvisationen verkligen hamnar i förgrunden? I den kroatiske jazzpianisten Davor Kajfes fantasier över 16 olika pianokompositioner av den ryske tonsättaren Alexander Scriabin hamnar det visionära tonspråket i ett helt nytt ljus. De teosofiska och ockulta övertonerna förankras i ett hudnära jazzspel som är en sorts kombination av Duke Ellingtons klangkänsla och Thelonius Monks rytmuppfattning. Det märkliga är hur nära de olika världarna visar sig vara varandra. Det finns något förtrollat i Kajfes spel, en frihetsdimension som bara på ytan har med jazzens formspråk att göra. Man hör faktiskt något helt nytt.