Lablaza Dieter Schöön

Redan när demolåtarna låg på mitt skrivbord hösten 2004 lät "Beatiful Schöön", som skivan i ofullständigt skick hette, fullbordad på något sätt. Ändå har det tagit så lång tid - tre år - att finjustera de små detaljerna, vilket visar på projektets stora bräcklighet.

Dieter Hallén, eller Dieter Schöön som han här kallar sig, har varit medlem i Svenson, gästtrummat på Silverbullits "Citizen Bird" samr agerat producent åt band som Alarmaman och The Kid i sin Lablaza-studio. Med andra ord är det allt annat än en färsking som nu solodebuterar vid trettiosju års ålder.

Musiken är en orkan av tusentals influenser och alla möjliga spretiga element. "Lablaza" är en av få svenska skivor som offrar allt för att våga stå ut. Schöön leker en slags schizofren vuxenlek med sig själv hela plattan igenom. Föreställ dig Calexico med en drum´n´bass-producent, uppdaterar musikhistorien för Tom Waits, sätter en påse ecstacy i Elvis Presleys tjocka näve eller reser hela jorden runt som ett trånande spöke. Efter allt detta börjar vi närma oss vilken skepnad detta album oftast har. Och då har jag inte ens skrivit om Dieter Schööns enda spelning, då han uppträdde tillsammans med en kör av sjömän. Som ni förstår är det oftast knas och kaos i hans värld men det finns även utrymme för minimalism och svävande tystnad.

Låtar som "Manuel" och "Mary Jane" är popmusik som raderar alla gränser för hur popmusik ska låta, "Hogface" och "Soft and Slow" är störiga ballader, "I´ll go there" experimentell opera. Det som Dieter Schöön gör så bra är att han i sin musik lyckas skapa högst verkliga illusioner, små skilda berättelser och tecknade serier som man gärna vill vara en del av. Kalla honom rockmusiker eller trollkarl, den här skivan borde i alla fall vara förbjuden för folk med epilepsi. För oss andra är den guld värd.

Tobias Hansson