»4« Ass

Andreas Söderström må ha Sveriges sämsta artistnamn, men det förändrar inte det faktum att han tillhör våra mest intressanta sologitarrister. Storheten ligger inte så mycket i hans tekniska briljans, utan snarare i hans fingertoppskänsla för närvaro och atmosfär. Avskalade, John Fahey-inspirerade My Get Up And Go Just Got Up And Went, postrockiga Salt Marsh och det vackert vemodiga soundtracket 30° I Februari är mycket olika album, men har just Söderströms osvikliga känsla för närvaro och stämning gemensamt. Hans fjärde album under namnet Ass är inte något undantag. Det är jazzigare och lösare i formen och definieras i större utsträckning av den till synes improviserade dialogen mellan Söderströms gitarr och de övriga medverkande musikerna, exempelvis Mats Gustafssons sopransaxofon och Alexander Zethsons piano. Men stämningen är densamma – varm, personlig, hypnotisk och väldigt, väldigt vacker.