Oh Lord, Why can't I keep my big mouth... Yttling Jazz

Den bästa svenska jazzskiva jag hört sedan Jonas Kullhammars Salut som var den bästa jag hört sedan Mathias Landaeus Darling. Med osviklig attityd och en märklig mix av storbandsblues och bop så blir Oh Lord Why Can’t I Keep My Big Mouth Shut (Headspin Recordings/dotshop.se 2005) en resa genom allt som gör jazzen till 1900-talets essentiellaste konstform.

Bandet, The Yttling Jazz Players, består förutom av Herr Yttling av sju musiker. De alternerar mellan flera olika instrument. Saker heter timpani, solina string machine och univox. Nej, varken jag eller datorns rättstavningsprogram vet vad det är för något. Björn Yttling själv spelar tjocka ackordblock på pianot – naglar liksom fast groovet, eller ännu bättre: murar fast breda tegelstensstycken över rytmen – i en stil som nästan bara kan jämföras med den store Monk.

Mest imponerad är jag, trots musikernas virtuositet och det flödande samspelet, av låthantverket. Jazzens problem ligger ofta i, resonerar jag som obildad lekman, att det är för löst i konturerna. Eller: det finns inga melodier. Men här, hos Yttling Jazz, vimlar det av melodier! Man kan nynna dem i timmar, veckor efteråt. Det känns ovant, men befriande. Och »Mr. Sophistication At The Losers' Club« måste vara den mest skamlöst funkigaste jazzlåt som spelats in i det här landet. En sak till: omslaget är fan det snyggaste jag sett på många långa år.