X/Y Goran Kajfeš

Jazz med perspektiv

Mikael Wiehe var egentligen klar med inspelningen av sin nya skiva, det var bara några pålägg från andra musiker som skulle göras.

Goran Kajfes var en av dem och han skulle lägga på lite trumpet. Så var det sagt.

Wiehe sa att låten var rätt enkel och Goran Kajfes sa att det var skönt att höra, för han kände sig lite ringrostig när det gällde trumpeten. Wiehe sa, och det var då jag gick och satte mig i studiosoffan, att Goran Kajfes skulle komma in på ettan, och han lade till en del om hänget, om det fördröjande.

Wiehe sa också att det ska låta som att Kajfes står på torget i Verona, om det nu finns något bytorg där. Klart att det finns, sa han, och det var snack om rytmerna, och Wiehe sa, när Goran Kajfes började spela: ”Nu känns det nästan som att jag ska börja gråta.” 
Kajfes – som har spelat med Stina Nordenstam, Fläskkvartetten, Monica Zetterlund, Plura, Soundtrack of our lives, med flera, med flera, och skrivit musik i många sammanhang - gjorde några få missar, men sa att det ska komma lite missar om man står på torget i Verona.

Jag tänker på det när jag lyssnar på Kajfes dubbel-cd ”X Y” (Headspin Recordings). Dessa två album ligger vackert förpackade och omges av fotografier och korta textupplysningar (detta släpps i bara 500 ex och kan enbart beställas från Kajfes hemsida). Den ena cd:n är med ett band, den andra med nästan bara Kajfes själv plus elektronik.

Och dessa två cd är de enda jag lyssnar på nu.

Om och om igen. För slutet ligger alltid längre bort och inte bara där det är dans bort i vägen på lördagsnatten.

Lyssna: Jag kan inte säga något om ettor, häng, fördröjningar – för Kajfes har så många lägen, så många höjder att jag får lätt svindel, så många djup att jag är nära att drunkna. Ibland kommer rytmer som importeras från något orientaliskt land, eller rättare sagt, från en svunnen orientalisk värld. Ibland försvinner klanger därför att de svävar i väg över molnen, djupdyker ner i mina kavajfickor, dröjer nära hjärtat – och jag tänker: nu är jag här, nu är jag på resa, nu faller snön tätt, nu är det vitsippor, nu är det en hund runt benen, nu är det en soffa på andra sidan stan, nu är jag kanske på Himmelska fridens torg på andra sidan jordklotet, nej, nu är jag i ett litet hus utanför Eskilstuna, nu är jag i min säng igen på andra sidan av mig själv, och lägenheten är full av surrande bin, nu är det Övre Husargatan i Göteborg som gäller: med en gata utanför fönstret där ambulanserna kommer på väg till sjukhuset. Allt det ligger som bonusspår fastän det bara låter som en massa blajblajblajord.

Jag kan förstås kalla Goran Kajfes två album för jazz. Det är nog så de ska kategoriseras. Men i så fall jazz med långa tidsperspektiv. Med grupperna och soloartisterna som Kajfes spelade med förr. Med grupperna och soloartisterna som Kajfes kommer att spela med.

Det här är ”sånger” som Goran Kajfes skrivit själv och med andra. En del är traditionellt fastän det inte låter som det en gång lät.

Igen:

Det här är Goran Kajfes. Det är två album, elektroniska och akustiska klanger som klättrar över allt vad Schengengränser heter och dessa öppna ljud är gravida med rytmer från stora delar av världen. Toner från världar jag inte trodde fanns. Toner som gör att jag, förutom att vara där jag är på en Övre Husargata som blir en Nedre Husargata som blir en Rusargata, också är i ... ja, säg utkanten av Eskilstuna och samtidigt mitt på torget i Verona. Och jag vill inte vara någon annanstans. Och jag bryr mig inte om att jag har tårar i hela kroppen.