X/Y Goran Kajfeš

Musik har knappt något fysiskt värde nu för tiden. Vi betalar för tjänster, eller om vi köper musik i en digital butik så betalar vi för licenser av musik. Visst finns det fysiska skivköpet kvar, vinylen har fått en renässans och i samhällets hörn finns till och med stenkakeentusiaster fortfarande. Men värdet på den fysiska skivan har devalverats till nästan noll eller fri som Chris Anderson skulle uttryckt det. Vi får inte ut så mycket mer av att köpa ett fysiskt exemplar, annat än kanske en varm känsla i magen och en så småningom trasig plastförpackning, än genom att bara lyssna.

Det enda kapitalet vi faktiskt investerar i musik numera är tid. Tiden vi engagerar oss.

Förut var skivrecensionen ett sätt att ta reda på var man skulle placera sin investering, eftersom (de monetära) resurserna var begränsade och utbudet enormt. Nu är investeringen i att läsa en skivrecension större än investeringen i att välja att provlyssna på skivan eftersom resursen, tiden, är oändlig (nåväl – memento mori and all that jazz). Utbudet är ännu större och mer lättillgängligt.

En musikrecension är numera i bästa fall ett filter i informationsflödet, för det finns ju inget som heter informationsöverflöd – bara misslyckade filter. Du uppmärksammas på att något finns om du missat det från andra informationskanaler eller tjänster.

Men så finns det en del som går under radarn.

Goran Kajfeš dubbelskiva X/Y finns inte på Spotify eller iTunes och kan inte beställas från Ginza. Den kunde bara beställas via Goran Kajfeš webbplats. Och själva skivan var annorlunda än vad som brukligt är. Resurserna var mer begränsade (den kostade mer än vad en skiva brukar kosta), utbudet var starkt begränsat (det fanns bara 500 signerade exemplar) men den gav också något mer i fysisk form. Den har tagit slut nu.

—

X/Y är Kajfeš tredje soloalbum. Det är två skivor på vardera innersidan av en inbunden bok där varje spår fått ett motsvarande konstverk från konstnärer som Moki Cherry, Roger Andersson, Valeria Montti Colque och Carl Kleiner på sidorna som följer. Om jag vänder boken åt ena hållet år jag Y och åt andra får jag X.

X är mer orkestrerad. Han kallar bandet för The Subtropic Arkestra och det består av Suranjana Ghosh som spelar tabla, fantastiska basisten Johan Berthling, Jonas Kullhammar och Per “Ruskträsk” Johansson med deras saxofoner, Jesper Nordenström med klaviatur, Robert Östlund med moog och gitarr, trumslagarna Johan Holmegård, Fredrik Björling och Lars Skoglund, Andreas Söderström (ASS) med gitarrer och nyckelharpa, Hanna Ekström med sin fiol, Johan Lindström med gitarr och guzheng samt gnawasångaren Majid Bekkas. Goran själv spelar som vanligt trumpet, slagverk och lite synttrummor.

Jag vet inte vad jag ska vänta mig när jag börjar lyssna, men det börjar muddrigt svängigt med trumpeten svalt över groovet. Allt låter lite lätt distat, som med ett membran eller filter mellan mig och musiken. Förutom blåset då som skär igenom för att lägga sig ovanpå. Flöjter möter en moog i en tvekande duell och jag märker att jag nästan spänner mig. Som om både jag och musikerna väntar på något som kommer. Konstverket till är en bild av en extrem uppförstoring av spillt kaffe på en linneduk av Bigert & Bergström.

Nästa låt är tillägnad Moki Cherry och hennes bild som får illustrera är ett kollage av rymden, ursprung och förruttnelse. Jag förväntar mig nästan att jag hör något hämtat från Gorans band Oddjob och deras senaste skiva skapad ur filmmusiken till tidiga Clint Eastwood-filmer. Här hör jag prärie och italienska mexikaner, men det är istället en låt skriven av Don Cherry.

Efter en tablauppvisning kommer vi till skivans absoluta höjdpunkt Subtropics/Kankani Boulila. Det är fylligt, svängigt och fyllt av instrument. Över hela anrättningen mässar Majjid Bekkas den traditionella melodin Kankani Boulila. Det finns så otroligt mycket att lyssna efter och att upptäcka i musiken. Jag har flera gånger tittat efter om det är samma låt jag hör eller om den är omgiven av lika starka pärlor. Men jag har bara hört något annat i musiken.

Tyvärr är den så starkt lysande att den nästan bländar mig från andra grymma låtar som Dinner with Inner och tidigare nämnda inledningen Sand Boogie, men den är också så bra att den orkar lyfta den tämligen usla 39 Degrees.

Den andra delen, Y, är nio delar av Perfect Temperature for Leaving Home ackompanjerade av lika många fotografier av Carl Kleiner. Här består ensemblen av en samling elektroniska instrument, Gorans trumpet och lite slagverk. Musiken är skapad i studion av Goran och skivans producent David Österberg.

Sökandet efter den perfekta temperaturen letar sig igenom svala rymder och knaster, genom Gustav Vasa Kyrka för att hitta rymden i tonerna och tillbaka till Headspin-studion. Musiken andas och skälver elektroniskt. De letar genom något som nästan låter traditionellt, över något som närmar sig melodiradio för att tvärt svänga av mot elektronisk jazz. Jag börjar tro att de hittar den perfekta temperaturen för att lämna studion när de kommer till del åtta, men av någon anledning är de inte riktigt nöjda själva. Och jag är osäker på om de någonsin hittar den. De sitter nog kvar där ännu och skruvar på instrumenten.

—

En text om musik är något annat nu.

Den kan vara en bekräftelse på att vi tillhör samma stam, en kulturkritisk text för att hitta sammanhang och mönster eller ett försök att väcka känslor. En annan vinkel på det du redan kan höra. Eller en vattendelare i informationsfloden för att det ska vara lättare hitta vidare.

Vad vill du ha dem till?