X/Y Goran Kajfeš

Ett fullödigt konstverk.

Det var nästan så att man anade sammansvärjning eller domarfusk när Goran Kajfes fick lämna årets Grammis-gala utan en enda statyett i näven. Trots sina trippla nomineringar i jazzkategorin. 2010 var ju annars ett strålande år för Kajfes. Filmmusikplattan Clint med gruppen Oddjob och samarbetet med Magnus Carlson i Moon Ray Quintet rönte bägge välförtjänt uppmärksamhet.

Kronan på verket är dock otvivelaktigt den nya soloskivan X/Y, den första på sex år sedan hyllade Headspin. Plattan har ett tydligt grundkoncept. X och Y visar sig nämligen vara namnet på två sinsemellan helt olika skivor vars omslag medvetet är gjort så att man inte ska uppfata den ena som viktigare än den andra.

X är musik byggt på ensmblespel i bred bemärkelse. Det brakar igång med det funkiga trumbeatet på Sand Boogie och fortsätter med den fänglande Don Cherry-covern Solidarity (For Moki). Visst kan man säga att somligt på X är en konsekvens av Headspin och att stilelement från Oddjob känns igen, men beskrivningen ringar inte in vad Kajfes gjort denna gång.

På X finns en världsmusik som rör sig obekymrat över jorden, där regioner som Balkan, Indien och Marocko kommer nära i långa sekvenser. Jazz, folkmusik och afrobeat blandas med fria passager, drömlika svep och udda taktarter. Musiken expanderar åt alla håll och tycks vilja krama om lyssnaren i all sin uppriktiga öppenhet.

Mitt i den kalejdoskopiska myllan av influenser, stadigt planterad i ett ädelproggigt 70-tal, är det omöjligt att inte tänka på hur svenska grupper som sökte sig bortåt och hemåt på samma gång genom att famna allt. Och att Kajfes nästan fyrtio år senare hamnar någonstans i närheten och utvecklar denna vision vidare.

Musikerna på skivan kallas Subtropic Arkestra, en klapp på axeln till Sun Ra, ännu en inspirationskälla. Inte oväntat bjuds lyssnaren på framstående instrumentala insatser, som till exempel goda bröl och tonkaskader av Jonas Kullhammar och Per Ruskträsk Johansson. 

Själv spelar Kajfes med sedvanlig sparsmakadhet. Han påminner om en dartmästare som kommer in i lokalen där tävlingen pågår, träffar Bulls Eye med ett till synes slappt kast och går ut igen. Det är mitt i prick utan åthävor.

Y är något helt annat. Sviten Perfect temperature for leaving home, part 1-9 är den lugna och dova electronica som Kajfes skapat med kompanjonen David Österberg. Fokus här ligger på täta stämningar och suggestiva ljudbilder. långsamt pulserande syntar, försynta rytmer och maskerade läten vandrar ut och in i musiken. Ibland inser man att Kajfes trumpet troligen är en av sakerna som låter, men man är inte alltid säker. Någon gång faller strukturen nästan isär till ljudinstallationens öppna landskap, men utan att lämna kompostitionens ram.

På Y hör åtminstone jag påverkan från Miles platta In a silent Way och tyska krautexperiment, liksom en näve fil noir-musik och en nypa science-fiction. Som helhet är det djupgående vackert och oerhört välgjort. Den som tro att tvåmanprojektet Y är en bonusskiva till det månghövdade projektet X tar grundligt miste.

Räknar man samman delarna - utåtriktade X och introspektiva Y, och lägger till den snygga omslagsboken med sin ackompanjerade bildkonst, uppstår en imponerande och helgjuten summa. i sin rika mosaik av beståndsdelar är X/Y ett fullödigt konstverk att återvända till under lång tid framöver. Goran Kajfes fortsätter att rita upp allt friare domäner, knyta ihop ett allt vidare nät av förbindelselänkar och förblir en av den svenska samtidsjazzens stora profiler. Med eller utan grammisar.

 Anders Pihl