X/Y Goran Kajfeš

För tio år sedan träffade jag Goran Kajfes för en intervju om den svenska jazzens vid den tiden rätt bleka uppsyn. Medan den norska scenen sprudlade av nytänkande och framåtanda så hände det inte så värst mycket alls i Sverige. Då.

Trumpetaren Kajfes var ett undantag som just väckt förhoppningar med solodebuten Home. Sedan dess har svensk jazz exploderat och nästan slagit knut på sig själv i jakten på nya uttryck, nya forum, nya former. En helt ny generation har tagit plats, från Kullhammar till Kallerdahl och ett enormt spektrum däremellan.

Goran Kajfes har varit ett av naven allt kretsat kring, i band som Oddjob och Nacka Forum och som eftertraktad instrumentalist. I eget namn har det däremot inte blivit särskilt mycket mer under dessa år, bara ett album 2004. Men nu har äntligen Goran Kajfes samlat sig igen för nästa kliv. För sig själv, för svensk musik.

Albumet är egentligen två helt olika skivor. Den första, X, är med den brokiga ensemblen The Subtropic Arkestra, där han utforskar hela världen genom sin musik, tar oss från mexikansk mariachi via indiska tablas till arabisk luta. Från Sun Ra till Miles. Från Bollywood till Balkan och hem igen.

Det är helt makalös musik. Jag lyssnar andäktigt, jublande, intensivt vaggande. Om och om igen, tröttnar aldrig, hittar ständigt nya detaljer. Över dussinet musiker trängs på de sju spåren (Jonas Kullhammar, Ruskträsk, Johan Berthling, Andreas Söderström …) och de olika stämningarna och rytmerna och fraseringarna stöts och blöts mot varandra, nya kontaktytor uppstår, ny musik.

Den andra skivan, Y, är något helt annat. En mer intim och introvert resa, skapad tätt ihop med kollegan David Österberg och en diger elektronisk maskinpark av vintagesyntar och samplers. Tyska Tangerine Dreams drömska sjuttiotal är en ofrånkomlig referens, kanske i kombination med norrmannen Nils Petter Molvaers atmosfäriskt täta trumpetexkursioner.

Mindre direktdrabbande musik, men strålande vacker och djupt fängslande i sin avskalade renhet.

I dagsläget finns X/Y enbart utgiven i en deluxe-variant där de två cd-skivorna kommer i en inbunden konstbok där fotografier, skulpturer och kollage illustrerar de olika musikstyckena.

Vilket är lika självklart som absurt. För visst ska det här, Goran Kajfes stora album, ges en häftig inramning. Å andra sidan är det förstås helt galet att årets i särklass mäktigaste och viktigaste jazzutgåva i dagsläget vare sig finns på Spotify eller Cdon.

Troligen kommer det tillgängligare varianter framöver, tills dess får man vackert vända sig direkt till upphovsmannens egen webbsajt.

5/5

Patrik Lindgren